lördag 2 april 2016

Vart tog vintern vägen?

Hade vi någon vinter i år? Jag minns inte. Eller jo, jag minns att jag (återigen) var ute tre gånger på längdskidorna den här vintern. Då måste det ha funnits snö. I tre veckor. Ungefär. Men vad hände sedan? Nu börjar till och med MammaMu ge upp hoppet om vintern. Nog för att jag blev glad i går när det toksnöade utanför fönstret när jag vaknade, men jag förstod ju. Förstod att det var kört. Att all den härliga snön skulle förvandlas till vatten innan den ens nått marken. Och så blev det.

Nä, jag är besviken. En vinterälskare blir lätt det när vintern är tre veckor kort. I år har det varit extra tungt. I år hade vi våra skidresor inplanerade tidigt. Det betyder att vintern tog slut redan vecka åtta.  Vi brukar åka skidor i mars och inte allt för sällan under påsken i mitten eller slutet av april. Så blev det alltså inte i år. Tyvärr. Aldrig mer. Det blev jobbigare än jag trott. Vårens intensiva ljusterapi i snödrivorna uteblev. Likaså synintrycken och den friska fjälluften. Det känns.

Nu sätter vi punkt för vintern och siktar mot våren. Nu vill jag att den ska komma. På riktigt. Med full kraft. För MammaMu är trots allt en kossa som även älskar våren och sommaren. Helhjärtat. Men bara på sommaren. På vintern ska det vara vinter och på sommaren ska det vara sommar. Det är så jag tänker. Även om det inte alltid fungerar så...

tisdag 29 mars 2016

Alltså...

Jag älskar min nya hobby. Jag vill bara säga det. Alla borde skaffa sig en hobby i fyrtioårspresent. Det tycker jag. Faktiskt. Den här hobbyn är extra mysig när kvällarna blir ljusare och värmen ligger i luften. På riktigt. Den tar lite tid bara. Lite jättemycket tid. Och ändå kan jag inte få nog. Vill bara ha mer. Det ger energi. Det ger glädje.

Jösses vad jag har saknat detta. Djuren. Närheten. Avkopplingen.

Nu har jag dragit in Lillebror också. Då tar det extra mycket tid. Men shit va kul!

Jag ville bara säga det.

fredag 25 mars 2016

Hoppas det sköter sig självt!

Vi har en ny torktumlare. Och tvättmaskin. Torktumlaren la av lite lägligt i samband med att vi hade magsjuka i huset. Den pallade tydligen inte trycket. Att gå på högvarv i flera dygn. Så den la av. Det var ett tag sedan, och tvättstugan har varit ett enda stort kaos sedan dess. Lagom till att vi kom hem från Italien bestämde sig även tvättmaskinen att den fått nog. Toppen. Verkligen. Att stå med två stora resväskor fyllda med svettiga skidkläder. Utan tvättmaskin. Paniken steg ganska snabbt hos MammaMu. Men som tur är så är pappan i huset en händig man. Han lagade den. Provisoriskt. Och sedan dess har varje tvättad tvätt kunnat vara den sista tvättade tvätten. Så att säga. Tydligen har maskiner av ett ganska känt märke en begränsad livslängd. Fem år. Sedan är de programmerade att lägga av. Det är rätt tydligt, eftersom de är inköpta samtidigt. För fem år sedan. Ungefär. Vi har även en frys av samma märke och inköpsår som sjunger på sista versen. Så det så. Köpa nytt. Det är tydligen det som gäller. Och det har vi gjort. Men maskiner av ett helt annat märke. Med 10 års motorgaranti. Så nu står alltså två helt nya maskiner i tvättstugan. Det känns bra. De går för fullt. Lass efter lass. Nu återstår bara att se om dessa fantastiska maskiner även viker, stryker och parar ihop sockor. Jag hoppas på det. Det gör jag verkligen...

lördag 12 mars 2016

Var ska jag börja?

Jag fick visst skrivkramp här ett tag. Då är det svårt att komma igång igen. Det är liksom svårt att fånga alla händelser i ett inlägg. I flera också för den delen.

Jag skulle exempelvis kunna blogga om den helt fantastiska semesterresan till Italien. Om skidåkning på soldränkta alptoppar och femrättersmiddagar. Om Kråkungar som har mer ork och energi än både mamman och pappan tillsammans. Kanske lägga in lite lockande bilder.

Eller så kan jag skriva ett inlägg om Storasysters första mordhot i mobilen och blev upptryckt mot väggen i skolan. Jag skulle kunna berätta om hur en rasande MammaMu reagerade på det. Det skulle bli en ganska stark kontrast mot den blåa himmelen i alpreseinlägget.

Jag skulle även kunna skriva ett väldigt långt inlägg om sjukvården i Sverige. Om kränkande behandling och försenade diagnoser. Om felbehandligar. Och om hur det är att ha en multisjuk mamma med obotlig skelettcancer. Det blir kanske en extra nerv i inlägget om jag vinklar det utifrån att jag själv arbetar inom den organisation som jag så starkt misstror och inte har det minsta förtroende för. Det kan funka. Som inlägg alltså. I övrigt funkar det ganska dåligt. Faktiskt.

Fyrtionårsdagen kan jag ju inte glömma. MammaMu har ju fyllt år. FYRTIO. 40. Nu har ingen missat det. Jag försökte få dagen att passera som vilken födelsedag som helst. Och lyckades. Nästan.

Ja ni, jag skulle kunna skriva en massa saker. Men jag orkar inte riktigt. Orkar inte gräva i djupet. Inte nu. Så ni får nog hålla till godo med små vardagliga uppdateringar om mysiga ridturer och annat ointressant. Vi börjar så. Så får vi se sen...

torsdag 10 mars 2016

Alltså...

Vi kom iväg.
Hade en helt underbar semester.
Vi kom hem.

Och nu befinner jag mig i limbo. Typ.

Ungefär som vanligt alltså.
Om ni undrar...

Men jag kommer igen.
Snart.

Jag lovar.

lördag 20 februari 2016

Allt hänger på katten...

Pappan och Lillebror är på benen. Väskorna är nästan packade och tanken är att vi ska åka mot Arlanda i natt. Det är bara ett problem. Kattskrället. Jag råkade visst nämna för honom i går att han skulle få vara hos mormor och morfar när vi var bortresta. Jag råkade visst också nämna att han inte skulle få gå ut på en vecka. Det skuller jag alltså inte ha gjort. Han är smart vår misse. I natt försvann han ut och har inte kommit tillbaka. Detta trots snöfall. Hans rundor utomhus har snittat tio minuter förut i vinter. Han avskyr snö. Men alltså inte idag. Idag har han försvunnit ut på obestämd tid. Lite jobbigt det. Han borde ha varit levererad till mormor och morfar nu. Jag känner ett visst behov av en plan B och plan C just nu. Bara så att ni vet.

fredag 19 februari 2016

En av de bästa kvällarna i hans liv...!

"Mamma, det här var en av de bästa kvällarna i mitt liv", säger Lillebror som just spenderat fredagskvällen med Storasyster och MammaMu i stallet. Han fick en alldeles egen lagom liten Shetlandsponny att sköta om. Han hjälpte Storasyster att mocka skit och fylla på höpåsar. Kvällen avlutades med en mysig vinterpromenad med den lilla Shetlandsponnyn i ett grimskaft tillsammans med Storasyster, den lurviga lilla bruna, MammaMu och Älgen. En ganska bra fredagskväll alltså. En av de bättre, enligt Lillebror.

Och MammaMu kan bara hålla med. Om man bortser från att Lillebror och den (bångstyriga) lilla Shetlandsponnyn höll på att bli överkörda av en bil. På riktigt. Om man bortser från det, så var det en bra kväll.

torsdag 18 februari 2016

Det går nog bra...

Om tre dagar åker vi. Då är skidorna packade. Då lyfter planet. Tanken är att vi ska följa med. Planet alltså. Tråkigt bara att Lillebror hostar och snorar som en tok och att pappan ligger nerbäddad med feber och halsont. Jättetråkigt. För även om de hinner bli friska så är det troligtvis så att jag och Storasyster hinner bli sjuka. Men vem är jag att måla fan på väggen. Ingen alls. Jag är bara vis av erfarenhet. Men om tre dagar åker vi. I alla fall om jag får bestämma. Det här har vi sett fram emot länge nu.

Italien - here we come!

(Jo, ni läste rätt. Jag överger mitt älskade Österrike. Men språket är det samma och troligtvis kommer jag typ se över gränsen in i Österrike. Men visst. Rent tekniskt är det Italien. Vi provar det i år. Det gör vi faktiskt.)

tisdag 16 februari 2016

Lillebror behöver hjälp..., eller åtminstone MammaMu!

Lillebror är sex år. Lillebror är av den lite intensivare typen. I alla fall på somliga områden. Han går all in. Alltid. Å då menar jag all in. Önskar bara att han kunde använda sin enorma hjärnkapacitet och sin otröttliga energi till något vettigt. Eller åtminstone till något uthärdligt. För mamman att lyssna på. Idag har vi varit hemma, jag och Lillebror. En snorig och hostig Kråkunge behövde en dags vila. Men han var inte så sjuk. MammaMu däremot. Hon har både hjärnbrus och öronsus efter den här dagen. Lillebror är nämligen besatt. Av StarWars. Må någon hjälpa honom ur detta. Från tidig morgon till sen kväll är StarWars det enda han tänker på. Det enda han pratar om. Det enda han associerar till. Han kan namnet på varenda ful legogubbe som någonsin dykt upp i sammanhanget. Han kan varenda replik från LegoStarWars-filmerna. Han kan allt. Och det han inte kan det tar han reda på. Han övar moves. Han fightas. Han är i sin egen lilla StarWars-värld som på skolan delas av alla andra sexåriga pojkar. Han är besatt. Och MammaMu är galen. Om MammaMu fått bestämma hade han fortfarande levt ovetandes om den världen. Då hade han fortfarande tittat på Saltkråkan och Bullerbyn och antagligen varit hur nöjd som helst. Antagligen hade han då istället lagt sin energi på att lära sig rabbla alfabetet baklänges och på att uppfinna en bil som går på luft. För det ska han göra. Har han sagt. Men det sa han innan han blev besatt av fula legogubbar och värdelösa rymdskepp. Finns det något som MammaMu inte är intresserad av så är det StarWars. Jag vill bara poängtera det. För då kanske ni förstår hur lång den här dagen har varit. För MammaMu. Alltså. Lillebror har försökt lära mig allt om Jedi-riddare och oavbrutet rabblat alla robotars olika bokstavskombinationer. Han har inte lyckats särskilt bra. På det här området är mamman obildbar.

I morgon tror jag han är redo för skolan igen.

lördag 13 februari 2016

En bra start på dagen!

Dagar som startar på det här viset, kan bara bli bra! Så det så!













Blå himmel och ett tunt, vitt snötäcke.
MammaMu på en hyperpigg Älg och Storasyster på en glad liten Lurvboll. MammaMu gillar sin nya hobby! Måste kanske snart döpa om bloggen till "MammaMu, Kråkungarna och Älgen"